tagen ur sitt sammanhang är den kanske lite ofullständig men det får den ju vara om den vill.

bike

eat

drink

talk 

ride the subway 

read 

read maps 

make maps 

make art 

finish the gats application 

tell my dad not to stress about it 

hug my mum

kiss my little sister 

kiss my dad 

make out with noelle 

make out with her more 

take her on a picnic 

see amovie with her 

see a movie with erin 

see a movie with nia 

have a party 

tell people my story 

volunteer at three north 

help people like bobby 

like muthada 

like me

draw more 

draw a person 

draw a naked person 

draw noelle naked 

run 

travel 

swim 

skip 

I know its lame but skip anyway 

breathe 

live

på tullen kommer tankarna till en i form av någons musikaliska självtvivel

det är lustigt det här.


Hon och jag är så olika. Vi är det. Vi har varit vänner länge och vi träffas ofta. 


(Fast mer sällan nu när alla är så upptagna och skilda och obryende och..och.. Fast det tar vi inte nu va? Det är ju en helt annan del av ett helt annat problem, eller är det samma stora feta. Vad vet jag?)


Förlåt förlåt. Om någon ska fatta något så behöver jag nog mer struktur. Inte snöa bort så där.


Nu handlade ju allt det här om något positivt. Eller ja.. alltså.
Trots att vi är så olika så olika så har vi så mycket gemensamt! SÅ mycket. Vi förstår varandra. Vi känner varandras dilemman, problem, tankegångar, rädslor, fegheter, petitesser, patetiskheter (?). Rätt och slätt.


Hon säger bla. Jag säger "Jag MED!!"
Jag säger bla. Hon säger "jag förstår PRECIS vad du menar."
Hon säger bla bla. Jag säger "jag känner exakt samma inför.."
Jag säger bla bla bla bla bla bla. Hon säger "det är precis som jag när jag.."


det är galet. och skönt. och frigörande och underlättande. och komiskt. det känns som om vi sitter mitt i Londons alla värsta chicklit och bara gottar oss i överanalyser och vältrar oss i saker som kan tänkas över.


Och det känns bra. så fantastiskt när hon säger att det hjälper. Hon har sagt det förr och nu sa hon det igen.


"det har blivit bättre sedan vi pratade om det. jag har aldrig satt ord på det förr."


hjärnspöken hjärnspöken. de måste ut ut ut. vädras, bollas, delas, utbytas, analyseras. De är inte så jävliga som de verkar kanske.


och jag vet ju det här. jag vet att det måste pratas om saker. locket ska inte vara på. korken ska inte vara i.


men det är för jävla lättare sagt än gjort. jag klarar de inte. inte än.


det sitter fortfarande för hårt och jag är så van att inte prata. jag har aldrig behövt. aldrig trott att jag behövt. aldrig sagt hela sanningar.


där. där erkände jag det.


inte ens de få gånger jag har pratat med folk har jag sagt hela sanningar. jag har alltid en fasad. tror jag. den där fasaden som jag tror folk blir imponerade av.


vad vet jag om det. vad dom ska bli impade av? Jag går ju bara efter den där svala, slappa, mystiska, happy-go-lucky bruden som jag tycker att jag skulle vilja vara. typ.


om jag bara kunde släppa på spelet. det måste jag väl kunna? sluta förställa mig och spela min roll. Jag gör ju det i andra sammanhang och folk tycker ju om mig! TÄNK PÅ DET.


FOLK TYCKER OM DIG NÄR DU ÄR DU. När dom förstår dig.


men då kan jag sluta gnälla kanske? här har vi ju en kandidat. jag kan ju prata med henne. om vi förstår varandra så bra?


"har du någon du kan prata ofiltrerat med?" frågade han också den där kvällen.


men det går inte. vi förstår varandra väl men jag tror inte hon kan hjälpa mig. en lyssnare. en fin lyssnare och en underbar människa. absolut. men jag tror inte hon har plats på sin tallrik. jag tror inte någon orkar höra egentligen. en jävla massa gnäll.


spelar jag martyr?  men det handlar inte om det.
jag tror på allvar inte att folk bryr sig tillräckligt.


och eftersom jag redan nu har ångest över det lilla jag lät henne veta och önskar att jag kunde äta upp alla ord och köra långt ner i tolvfingertarmen igen så kan jag tänka mig hur det skulle kännas om jag skulle berätta mer för någon.


(vad jag nu då skulle säga.. det vet jag ju inte riktigt än)


för så känner jag för det mesta efter att jag öppnat mig lite för någon och gnällt. som en jävla gnällspik. bara massa uppförstorat dravel och självömkan. så känns det.


så att jag vill ringa upp dagen efter och be om ursäkt för min blödighet. 
till och med honom, min genuine vill jag be om ursäkt fastän han börjat själv och pushat och tryckt och borrat och inte gett sig.


trots det vill jag be om ursäkt för det tillhör min fasad. 


min fasad tycker inte synd om sig själv. hon har sjuk självdistans och ser världen lååångt uppifrån. ser att problemen inte är så stora för vi är alla människor i en stor stor värld.


den personen vill jag kanske vara så den personen är min fasad. 



därför är jag aldrig äkta.


fan alltså.

det här tyckte jag var roligt på mikrobiologen i morse

Eruca Sativa

Vad gör man med 670 gram ruccola?


Det är bra mer ruccola än vad man kan tro. Och alla små bladen är lite för dominanta för att användas ensamna


Men vad ska man göra då? De kan ju inte bara ligga där? Fint förpackade, hela och rena. Bortglömda för världen med ingen som älskar dom.
Tillsammans men Mango, äpplen, vitkål, sallad, sallad, sallad, salla, sall, sal, sa, s, paprika, gurka, kålrabbi (har velat testa kålrabbi skitlänge, det låter ju helskoj), vindruvor, apelsiner, tomat, bananer och rosor! Dessa rosor! 


Bananironi. Hur går det till? Bananer blir ju mjuka bara man promenarar förbi dom och här ligger dom sida vid sida under kilon med bråte utan en enda fläck. 


Men mycket ruccola blev det. Ruccolasoppa med broccoli och solrosfrön. Ruccolapastasås med aubergine och champinioner. Ruccolakräm på frukostmackan. 

Stilleben blir det gärna om man spiller på golvet jämnt.
Fast här är det bara solroskärnan som är autentisk.
För att vara ärlig.

Och en jävla massa sallad. Sjuka mängder. Det är nog det bästa. Alltid hysteriska mängder grönsaker väntar. Jag känner det. Möjligheterna! 


Om man undviker mögligheterna.


Frågade föreläsaren idag om tidsaspekten för bakterietillväxt i livsmedel. Vad som var realistiskt och vad som var dumdristigt. 


Råbiff var dumdristigt sa hon. Hon fattade nog. Hon är kvickare än man tror. Ha.

Kålrabbigratäng - det var gott, skitgott. Och vilket skoj namn sedan.


Kålrabbi
Grädde
Gräslök
Persilja
Riven ost (godare ju godare)
Lite bröd
Salt och peppar

Kålrabbin väntar på sitt öde, Tremens gillade dem

Skiva kålrabbi och varva i form med grädde, örter och kryddor. 
Spara lite örter och blanda med söndersmulat bröd och ost.


In i ugnen på 220 grader i 30 min. Dunka på ostbrödmixen och gratinera 10 min till på 250 grader.


Varför inte servera med lite ruccolasalad? 

Vi börjar från början

 - Varför är du så sorgsen?


Det är så det börjar.


Ett par ögon som brydde sig så. Rakt in i ögonen. Rakt in kunde jag se. Omtanke. Genuin.


Men det är så det börjar. Skrivandet.


Jag brukade skriva, massvis. Skriva av av av mig. Fylla sida upp och sida ner med alla ord och känslor och dikter och händelser. Nu var det ett tag sedan.


Jag tänker att det är det jag behöver.


Krisföreläsning med U. Ugander:


Få patienten att PRATA. Om det inte går så SKRIV. Det viktiga är att sätta ord på sina känslor. Att kunna identifiera dem. Att ge dem klart utrymme. Viktigt för acceptens och förståelse. Och att komma vidare så klart. Att utvecklas. Att må bra.


Så det kanske är det jag behöver.


Det verkade som om det var där han tyckte situationen var mest ohållbar. 


 - Du säger att du inte ens vet vad du känner. Och du säger att du inte har några problem?


Jag har aldrig tänkt på det så men i hans ord lät det... som något jag behöver fundera över.


Inte släppa taget om, stuva undan. Acceptera.

Nej. Nu får det bli ändring. Och det här är början. Ord.


Men det får inte bli en massa gnäll. Ventilering behöver inte betyda gnäll.


Det ska vara roliga saker också. Om allt som händer. Allt fint och fint och fint. Som jag inte ser så mycket längre, även om jag låtsas lite. Inför mig själv mest.


Välkommen passus. 
Välkommen någon mer. Inte för att jag förstår om någon annan hittar hit. Men jag är här i alla fall. 
Här är jag. 
Och jag stannar tills det fungerar. Om.

Jag tänker att det kan vara lite som rosorna. Lördag kväll låg de i en soptunna och nickade. Gud som de nickade. Bortom all räddning. Men med vatten, växtnäring och ett kärleksfullt köksfönster hade de sträckt på halsen tills nästa morgon! Regnig söndag med resliga rosor. Det kanske kan bli så. Lägg lite tid på det. Ta hand om det. Och du kan resa dig du med.

Lame? Vi får väl se..